Ni som följt min gamla blogg är medveten om hur det är nu (ni som inte är det kan klicka på Traumapolär i länklistan). Att födas på nytt, att braka ihop, att låta det gamla dö för att föda det nya. Att få en chans att delta i livet är smärtsamt. Förändring är smärtsamt. Och det är ännu mer skrämmande och smärtsamt när man bär de diagnoser som jag gör. Ibland har allt varit skrämmande (G.A.D).
Panikångesten kommer nu med, men inte i samma styrka och inte på samma sätt. Den håller mig inte lika länge heller. Men ändå, den kommer och det är ett tecken på att jag återerövrar mitt liv. För första gången får jag delta själv.
Nervöst sammanbrott säger vissa, fullständig emotionell kollaps säger någon annan. Jag kallar det för att födas på nytt, att få en ny chans. Blir lugnare och starkare för var dag.
Har haft en jävligt jobbig dag idag. Men inte reagerat fullt så kraftigt på den som jag gjort tidigare i livet. Även om det varit nära.
Jag hoppas på en starkare och ljusare dag i morgon.
